Jippi!!!!!

I morse stog vågen äntligen på 70 kg. Tror det är nära på 15 år sen jag hade den vikten.

Ett par kilo till neråt är helt ok.

Mycket kaloriräknande på veckodagarna och måååånga promenader har ju tydligen gett resultat.

Nu ska vi bara se om gubben kunde dyka ner några kilo med.

Ja, nu sitter man själv. 1 av 3 ungar sover och gubben fick sticka iväg strax efter 20.00

Han kör betong och grus på dagarna men nu har det varit och är fortfarande brist på material så då hoppar det in en kille och kör extra på kväll/natten. 

När han har lånat ut sin lastbil så händer det alltid något. 

Vanligtvis är det bara någon lykta som blir sönderkörd men nu hade han vält hela lastbilen och slitit sönder flak och så mycket där är, så det var bara för gubben att åka ner till jobbet och hämta hjullastaren och hjula iväg ca 3-4 mil (tror jag stämmer rätt bra).

Får se om han kan hjälpa honom att välta tillbaka bilen igen.

En sak som är säker är ju att han kommer int jobba imorgon för det har han inte körtid till.

Jag har fortfarande inte hört något om nåt jobb men vi kan ju ändå inte hitta på något imorgon för jag måste ju vara "tillgänglig".

Den store grabben har ju studiedag imorgon med så det hade ju passat bra annars att hitta på nåt.

Jahopp. Här sitter man och ska vara redo att åka iväg och jobba om jag behövs.

I tisdags förra veckan var jag och pratade med min PA (jag jobbar på Manpower). 

Jag fick ett gäng nya kläder och skulle om de inte hittade något uppdrag till mig under veckan tillgänglig för att åka ut på jobb.

Jag skulle börja nu igår (dagarna på min föräldrarpenning är tyvärr slut redan) men har inte hört något från "chefen" så det är bara att fortsätta som vanligt med alla sysslor hemma.

Promenad på morgonen med alla kidsen och lämna Fabian i skolan. Igår gick jag en extra lång runda och passade på att fota lite vid sjön.

Jag har haft med mig telefonen hela tiden ifall de skulle ringa.

I morse så skulle Fabian till tandläkaren 08.50 Där får man inte ha mobilen på så jag lämnade den i bilen och givetvis....så hade de ringt från kontoret nä jag kom ut igen.

Det var inte chefens nummer men väl från kontoret så jag ringde upp. Det var upptaget och efter ett par försök till så tänkte jag att de ringer väl upp igen.

Och det gjorde de....

Om de skulle få uppdraget så undrade hon om jag kunde ta det. Vilken  tid??? "i eftermiddag"    ????  Va? "om vi får uppdraget så ringer jag i god tid"

Vart är det frågade jag.   "Det vet jag inte" svarade hon.  Är det bara för i eftermiddag?? "ja, det är det" svarade hon då.

Bra koll.

Jag sade att det kan ju bli problem att få tillsynn för mina barn om jag inte vert vilka tider det gäller eller hur långt jag behöver åka.

Hon skulle be min chef ringa för hon visste mer.

Kan man inte ta reda på infon innan man ringer och frågar??

Jaja, skit samma. Så är livet att arbeta för att bemanningsföretag. Ibland upp och ibland ner.

Jag söker efter annat arbete för det funkar inte riktigt när jag inte vet vart eller när jag ska jobba. Jag vill gärna ha ett fast ställe att gå till där jag vet vad jag ska göra.

Bara hoppas att det löser sig.

Ja vad ska man säga.

Vi var på föräldrarmöte igår kväll och det brukar ju vara både positiva och negativa saker.

Tyvärr var de negativa sakerna väldigt allvarliga.

Tydligen är alla barnen supergoa mot den fröken de har haft hela tiden MEN... de har fått en ny fröken (en som har jobbat där sedan -98) som de har bestämmt sig för att de inte ska lyssna på. De ser henne som en vikarie.

Hon har gett det till på torsdag och har de inte ändrat på sig så ska hon ringa till föräldrarna till de barnen som inte uppför sig.

Jag förstår inte varför man låter de hålla på så länge som 5 veckor som det är nu.

När mötet var över så tyckte vi att vi skulle mota Olle i grind och ta tag i vår son direkt så han förstår att det uppförandet inte är ok.

Vår son är absolut inte av den elaka sorten, däremot är han så desperat när det gäller att ha kompisar så han hänger med de som är tykiga för han inte vill vara utanför.

Enligt den nya fröken som dessutom håller i mattelektionerna så ligger de efter i det ämnet för att de inte lyssnar.

Nästa vecka ska de tydligen börja med bråk (REDAN???!!!) och har nu bara haft repitition av ettan.

Efter ett VÄLDIGT allvarligt samtal med vår son  igår med bla. hot om att tömma hans rum på allt inklusive säng om vi får ett samtal på torsdag så har han nog fattat vad som gäller.

Vi har även sagt att han ska ge den nya fröken en kram på onsdag när hon kommer och be om ursäkt.

Hoppas verkligen att det inte blir något samtal på torsdag.

Ja det är jag.

Idag och igår har vi hållt på att flytta möbler mellan ungarnas rum. Möblerat om och bytt ut en del.

Kastat ut en massa skit för vi håller på att renovera ett rum till Fabian. Och därefter städat......städat, städat och städat.

Imorgon blir det tandläkaren med Adam direkt efter att vi har lämnat Fabian i skolan.

Sedan ska vi förbi affären och handla lite.

Men nu är det en dusch och kolla Big Bang Theory som min kära vän påminde mig om.

Tack älskade Biggan. Du är guld värd.

Ska försöka slänga in lite filmrecentioner också, men det får bli en annan dag.

Gonatt på er.

Jag försöker att hålla mig till att baka matbröd på veckorna eftersom att vi nu äter smörgåsar till kvällsmat må-tors.

Jag och småkillarna äter lunch hemma, Fabian äter i skolan och Jörgen äter på jobbet.

Det finns ingen anledning att äta "middag" två gånger.

Så nu blir det smörgåsar med hembakat bröd, massa olika pålägg, egenodlad plocksallad, gurka, tomat oh paprika. Ibland blir det även kokta eller stekta ägg.

Om mannen inte ätit middag eller om det är något mindre gott i skolan så blir det något mer matigt att äta.

Jag har haft fullt upp på dagarna och varit för trött på kvällarna för att blogga så nu kommer väl alla recept på en gång.

Idag var det dags för Fabians hjärtundersökning.

För er som inte vet så föddes han med hjärtfel. Detta upptäcktes dock inte förrän han var 9 månader trots att vi hade jätteproblem med honom.

Det förstod man ju inte då, det var ju första barnet och man är ju inte så säker på hur det ska funka. 

I början sa ju även läkare och bvc sköterskan att allt var jättebra och senare fick jag all skit för att jag enligt bvc sköterskan "inte gav honom riktig mat" (han kunde inte behålla den utan bara spydde och jag trodde han var kräsen), enligt henne skulle jag sluta amma och ge honom kött för då skulle han öka i vikt. Bröstmjölken kunde han behålla i 20 minuter innan den kom upp, flaska tog han inte. Gröten stannade ca 10 min innan den också kom upp. Hans kropp orkade inte ta hand om maten och hålla honom vid liv samtidigt.

När han var 9 månade fick vi träffa en annan doktor som direkt hörde att det inte lät bra och skickade oss till barnakuten i Jönköping.

Där var det ideligen undersökningar och provtagningar under hela midsommarhelgen som vi bodde där.

Vi fick permission under måndagen för åka hem och fixa räkningar och annat och sedan återvända till sjukhuset på kvällen.

Vi blev utskrivna på tisdag morgon eftersom allt var stabilt för att invänta samtal från Lund för operation. 

De ringde på tisdag eftermiddag när vi var och handlade, en sköterska faxade därefter ett häfte med information (på 18 sidor) till mannens jobb som vi hämtade på vägen hem från affären.

Vi skulle infinna oss på Lunds univesitetssjukhus på Onsdagens förmiddag för undersökning och inläggning.

Torsdag morgon var det nedsövning för magnetröntgen och operation på fredag morgon.

Hmmmmm.....märkligt att det var så akut när det enligt BVC var MITT fel och inget fel på Fabian.

Det är ju klart att det var mitt fel, jag fixade ju så att han var undernärd. PUCKON.

6,5 kg vägde han vid 9 månader och av dessa kilon var a 0,5 bara vätska i kroppen.

Operationen gick bra men det tog 9 dygn efter operationen innan de väckte honom då hans lungtryck var alldeles för högt.

När vi väl fick åka hem efter 3 veckor gick återhämtningen mycket fort.

Han opererades 9 juli (på min mans födelsedag) och i oktober var han för frisk för att behöva ta influensavaccin :D.

Det har varit många kontroller och det tycker jag inte är ett dugg jobbigt. Vi har även kollat hans bröder och de har också hjärtfel, de behöver däremot inte opereras.

Så idag var det ju dags igen för kontroll. Ultraljud, EKG och blodtryck.

Doktorn var jättenöjd och glad att han har så fina resultat och att han har så bra kondition (jag berättade att han ytterst sällan blir andfådd om han springer etc.).

Så nu går det två år till nästa kontroll (han får gå livet ut på kontroller).

Efter sjukhuset så åkte vi vidare till A6 och gjorde en repris på förra onsdagen fast det blev inga gummistövlar och denna gången åt vi på IKEA istället.

   Såhär är det ju inte roligt att se sitt barn.

Men såhär ser han ut nu...ett minne i form av ärren efter operationen kan skymtas på bilden. Men de säger att tjejer gillar "badboys" med lite ärr ;)  

Ja, i torsdags blev Adam 3 år. Jag fattar inte vart tiden har tagit vägen.

Vi bestämde med svärföräldrarna att de skulle komma på lördagen istället eftersom att man aldrig vet när mannen kommer hem från jobbet.

Dagen började med att vi följde Fbian till skolan och efter vår vanliga promenad runt samhället gick vi hem.

När vi kom hem ville Adam vara ute och leka och det fick han ju.

Plötsligt ser jag att han är på väg att klättra över staketet.

Grannen håller på att bygga till och det hade kört upp en lastbil dit.

Min lille Adam är ju helt galen i lastbilar så han tänkte gå upp dit oh titta.

Han blev jätteledsen när jag förklarade för honom att han inte får gå utanför tomten själv och ville absolut inte lyssna på mig.

Telefonen ringde och jag gick för att svara, det var min pappa som undrade om han kunde komma på eftermiddagen och gratulera Adam.

Efter ett par minuter lade vi på och jag giick ut för att kolla Adam....men han var inte där.

Jag ropade och ropade men ingen svarade. Det var ingen av byggubbarna som ropade att han var där heller så om han nu var där så fattade jag det som att de inte hade sett honom.

Då började lastbilen att köra ner för backen och ner till vägen.

Jag var fortfarande ute (med Charlie i famnen) och ropade och letade.

Lastbilen körde ut på vägen och stannade utanför våran infart.

Efter en liten stund kommer chauffören ut med Adam i famnen. Som tur är så känner han igen både mig och min man och fattade väl att Adam hörde hemma hos oss.

Adam hade öppnat grinden och sprungit runt staketet på utsidan och sprungit upp till grannen, sedan hade han klättrat upp i lastbilen och velat åka med. Chauffören hade snällt kört hem honom, ännu snällare hade ju varit att ropa att han hade Adam så jag hade sluppit springa runt i panik och förtvivlan och leta efter honom.

Det blev ännu ett samtal med Adam att han FÅR INTE gå ut själv.

SUCK............

På eftermiddagen kom iallafall min pappa och lite senare även min mamma och firade Adam.